När berättar man

När i processen berättar man för sina nära och kära om sitt beslut att operera sig? Detta är något som jag har grubblat över idag. 

- Redan nu när jag har bestämt mig men inte vet när?

- När remissen är skickad?

- När man blir kallad till första mötet?

- När datum är bestämt?

Jag är faktiskt lite orolig för vilka reaktioner som jag kommer få. Vet inte om jag är mogen för att få negativa reaktioner. Kan jag verkligen försvara mitt beslut?
Mest orolig är jag nog för mammas och pappas reaktion. 
Jag tror att dom kommer stötta mig, men känner mig ändå lite orolig över hur de kommer reagera. 

Hittils är det bara fyrs stycken som känner till mitt beslut. Alla har haft olika reaktioner på mitt beslut. 

4 kommentarer publicerat i Innan Gbp
Taggar: berätta, funderingar, gastric bypass, reaktioner
#1 - - N:

Åh vad glad jag blev när jag hittade din blogg! Är själv mitt i processen för eventuell GBP. Har vart på infon och så, men får vänta på läkarbesök till kirurgen ända tills i höst. :(
Har ställt mig samma frågor, när och vilka man ska berätta för. Har berättat för fem personer hittills, och "bara" en av dem reagerade negativt. Hon blev skitarg, av nån anledning. Jag bestämde mig för att inte säga något till någon mer förrän jag har ett OPdatum, om jag nu får det. :)

Svar: Kul att du hittade mig. Man har ju så oändligt många frågor som man vill ha svar på. Många gånger kan jag känna mig lite ensam i mina tankar om en operation. Jag känner ofta att jag villa dela mina erfarenheter med andra i samma situation.

Hoppas du kommer gilla bloggen i fortsättningen.
Fia

#2 - - sara:

hej! jag kände precis så som du gör. i min blogg kan du läsa om hur jag tänkte kring att berätta eller inte. jag opades i september och har sedan dess tappat nästan 50 kg.
finns här om du har frågor!
kram sara

Svar: Tack. jag skall genast kolla in din blogg. Kommer du ihåg vad du sa till dina föräldrar och när du gjorde de?
Fia

#3 - - Isabell:

Jag skrev ett långt blogginlägg som jag publicerade via facebook, när jag berättade för vänner och bekanta samt ytliga kontakter, om min GBP. Detta inlägget skrev jag (tror jag) efter att jag fått informationsbrev till första möte med kirurg/ssk/dietist.

Mamma fick vara med från scratch, innan jag ens skickat remissen. Mina svärisar också. Pappa lever med mamma men jag pratar inte direkt så med honom, när han väl tog upp det med mig dagen före operation var han jättenegativ och förklarade att jag förstörde mitt liv. Nu har han helt ändrat bild (för jag har bevisat motsatsen!)

Jag tror inte man ska vara rädd för att berätta. Jag förstår om man tycker att det är ens ensak, samtidigt tror jag för acceptansen i samhället så är det viktigt att folk står för sitt val och är öppna med det så att alla de oinsatta, som inte har koll på läget, kan få det genom att fler pratar om det vilket då minskar negativiteten kring det.. Att folk har olika åsikter får man ta, däremot finns då en chans att förklara varför och att hjälpa de människor som inte förstår till en förståelse...

Jag tvekade aldrig på om jag skulle vara öppen med det, för mig var det naturligt - this is me, mina val, om du inte accepterar mig för den jag är och de val jag tar så behöver jag inte ha dig i mitt liv heller! :)

Har stött på mycket negativt, men dubbelt så mycket positivt. Sådant som hjälpt mig genom alla jobbiga stunder. Att ha en öppen blogg för alla som känner mig och för er andra också har varit det bästa valet jag gjort! :)

Svar: Tack för din underbara kommentar och att du delat med dig av dina erfarenheter.
Fia

#4 - - sara:

jag berättade för mamma när jag hade blivit kallad till infomöte och frågade om hon ville följa med. efter infomötet var hon mer övertygad än mig. pappa minns jag inte, men han sa att det var mitt val och att han stöttade mig. :)

Svar: Vad skönt att du fick så bra stöd av din mamma. Jag är väldigt osäker på hur mamma och pappa kommer reagera. Förhoppningsvis positivt. Men man vet ju inte.
Fia

↑